- Jag vill gå upp!

Lilla har slutat sova på dagarna på dagis och det märks! Det vill jag lova. Om man inte har koll på henne när man åker hem och när vi kommit hem så sover hon som en stock. Liiite tidigt att somna kl 16 när man brukar gå och sova vid 19 tiden. Idag hade hon inte heller sovit och hon var igång. Jag och mannen och lilla var och handlade - håll i dig!!!- en torktumlare på Media Markt. Det blev en sån där TOKbillig en som inte har många funktioner. Men vafaaan! Nu har vi en ialla fall. Den lär ju fungera. Lilla var med och när vi åkte hem från Erikslund så hör man det där smackandet som bara hon kan få till vid trött tillstånd. Lilla, lilla sitter vi och försöker köra bil och ha henne igång. Och vi klarar oss hem. GUD vad skönt tänkte jag eftersom hon och jag ska vara hemma själva vid läggdags för mannen och stora ska gå på fotboll. Då blir hon lätt att få i säng.
Så jag förbereder henne att nu är det sängdags och vi ska borsta tänder, kissa och tvätta av oss. Det går bra - men jag får inte borsta hennes tänder. Mannen får - men inte jag. Varför är det så??
Efter mycket om och men kan vi lämna badrummet. In på hennes rum och där skiner solen in. VAD BRA! Klockan är 19 och det är lika ljust ute som det är när klockan är 13. Jag lovar att vi ska läsa tre böcker och jag lirkar på pyamasen. Vi ligger och gosar i hennes säng och läser. Hon tvinnar sitt hår som hon ALLTID gör när hon ska sova. Snart somnar hon tänker jag - OJ vad fel jag hade. När vi läst sista boken så vill hon gå upp.
- Jag vill gå upp, säger hon.
- Nej, nu ska vi ju sova, säger jag och fortsätter...vi kan väl ligga och prata lite om ditt kalas och vad du önskar dig?
- Jag vill gå upp!, fortsätter hon.
- Lägg dig på kudden säger jag eftersom hon sätter sig upp. Kom och gosa med mamma lite gumman.
- Jag vill gå upp! Med tonen " är du knäpp eller?? Fattar du inget eller?? Jag vill gå upp".
Jag kämpar på och säger att vi inte ska gå upp och hon fortsätter att säga emot och försöker ta sig ur sängen. TUR att man är stor som en val och hon inte kan klättra över. Nu börjar det roliga. I 20 minuter skriker hon rakt ut. Blandat med att hon vill gå upp. Inget dumma mamma som det brukar komma när hon inte får som hon vill - utan det är bara skrik.
- Är du så arg? frågar jag.
Hon nickar och fortsätter skrika. Tårarna rinner. Jag tänker att hon får fortsätta för det gör ju henne tröttare när hon kämpar emot och skriker, så jag låter henne skrika och säger åt henne emellan åt att lägga sig på kudden. Till slut slutar hon. Man hör ju när det lixom går över. När skriket vänder från att vara skitargt till att vara ett "varför skriker jag" skrik. GUD vad jag kände mig cool som bara tog det där. Att jag inte brusade upp och tyckte att det var nog. Jag kände mer att hon behövde nog avreagera sig och jag lät henne göra det. Efter det satt hon i min famn och vi gungade lite fram och tillbaka och hon somnar som en stock!
Det här kommer jag inte glömma på ett tag kan jag säga. Det var så djävla coolt. Låter säkert lamt men hon och jag behövde nog gå igenom detta. Att jag stod på mig och att hon fick skrika ur sig. Skönt att det bara var vi hemma så det blev som det blev.