Jag var modig

Nu är den väck! Hornet eller bullen på huvet är borta! Höll på att dö när doktorn sa att den där tar vi bort nu. Menar du nu på riktigt sa jag och könde hur hönderna blev blöta av nervöst handsvett. - ja varför inte, svarade hon. Eftersom du har ont också är det väl lika bra. Jag höll händerna på kinderna och vet inte hur jag ska göra. Ska jag köra och få den bort eller ska jag återkomma en annan dag?! Jag biter ihop och bestämmer mig för att den ska bort. Men ångrar mig direkt. Ändå genomför jag det. Får lägga mig på en brits i ett rum. Hon tar fram en spruta och bedövar och sen skär hon typ upp bulan och trycker ut talgen som finns i "kapseln" som hon kallade den. Jag spänner mig och har axlarna vid kindbenen typ. Får nästan kramp i nacken. Försöker andas. Hon trycker och trycker. Och så frågar jag om den där "kapseln" är hel och om den ska tas bort. Och hon säger att den måste bort. Annars kan det komma tillbaka. Så hon hämtar ett annat "instrument" och börjar dra och det värker och ilar i huvet. Plopp lixom så är den ute. Vill du se den frågar hon. Det går säkert tjugo tankar i mitt huvud på tre sekunder. Ok sa jag och fick se faanskapet som värkt så mycket. Den såg ut som ett sånt där vitt bär som man kan trampa på och så säger den plopp. Smälbär som vi kallar dom. Så nu har jag en kompress som är 8x8 cm stor på huvet. Och såret är öppet. Jag får tvätta håret men inte där det är hål. Det värker lite och jag han sova lite på eftermiddagen. Hade tagit två ipren och ska ta mer när jag ska sova. Wihoo! Jag är modig och jag är stolt att jag klarade det.