Lina snart 10 år

Idag är det en vecka kvar tills vår lilla stora tjej fyller 10 år.


Tänk att jag har ett barn som är 10 år. Och vad fort det gått. Vi har haft berg och dalbana hon och jag. För det är mellan henne och mig det har varit just berg och dalbana. Och det är det fortfarande med - men inte lika högt och lågt. Vi har väldigt svårt att komma överens och hon misstolkar mig i nästan allt. Jag kan inte ens säga att hon är fin och duktig. Då kommer det ett fjortis vrål tillbaka. Meeeeehhhhhhhh guuuuuuuud vad du är elak. En annan står där som ett fån och tänker. OJ, vad gjorde jag nu?!

Jag kan inte låta bli att tänka att om jag hade haft henne på bröstet på en gång när hon kom ut från magen och sen legat där tryggt och varmt istället för i sin bäbissäng på BB så kanske vi hade haft en annan relation hon och jag idag. Elin låg på mitt bröst i nästan tre dygn förutom när det var mat och lite annat som skulle göras och det var upprätt läge som gällde. Hon är som min förlängda svans. Både till gott och ont.
Lina var ju första bäbisen och det var lite tjolahopp när hon föddes och jag fick inte hålla i henne förrän 07:30 på morgonen och hon kom ut från magen 00:41. Sen var man lite försiktig för man visste inte direkt hur man skulle göra fast man hållt i bäbisar förut men nu var det ens egen. Och det var "viktigare" att man gjorde rätt. Vi har ialla fall gett Lina all vår kärlek och uppmärksamhet i 5 år tills Elin kom och det blev delat. Vid tre års ålder kom "krisen" för mig och Lina. Då brakade jag ihop och hon med. Det var Lina tvärtemot och skrik och bråk. Stress för min del för vi kom aldrig i tid till dagis och sen kom jag så klart sent till jobbet. och det stora ansvaret man känner att man vill göra rätt för sig gjorde att situationen blev ohållbar. Riktigt känner det stora tunga trycket jag hade över bröstet i ca två års tid bara jag skriver om det. Det gick ju så långt att jag slutade ha känslor för mitt eget barn. Visst är det hemskt. Jag kände inget alls när jag såg på henne och när hon kramade mig. Jag kunde inte bry mig mindre. Och Tomas som jobbade i Nacka och hade sina tider och resor. Det var ju då jag var sambosingel. Vi var två men det kändes som vi var en och en. Jag hade mitt liv och han sitt. Jag blev sjukskriven och väntade i två veckor på att berätta för min man att jag var just sjukskriven. Det fanns inget som hette "gå in i vägge"n och om man är sjukskriven så får man mindre pengar och vi måste kanske flytta för att ha råd att bo. När man redan är någon mil under ytan så tror man på sånt där skit. Så man berättar inte att man måste vara hemma för att kunna leva vidare. För att finnas där för sitt barn och kämpa på med vår relation. Tror kanske att Lina led mer än mig när jag var dålig. Tänk om jag varit så stark så jag hade bett om tabletter på en gång. Då hade jag kanske kunnat styra upp situationen mellan henne och mig. Hon kanske kunde ha mer tillit till mig och våga slappna av i min närvaro. Hon kunde ju inte veta när jag blev dålig och när jag mådde piss. Usch...jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det. Lilla hjärtat.
Vad skönt att jag började skriva på det här för det känns som jag fattar nu. Jag fattar vad jag menar och förstår om ni tycker det är oklart.

Tomas och jag ska handla present till henne nu efter jobbet. Hon har åkt hem till Mormor och Morfar efer skolan och är med dem och handlar. Sen hämtar de Elin och vi hämtar upp tjejerna sen när vi är klara.

Min fina Lina! Min första bäbis!