Lilla och glasögonen

Lilla har gråtit hela morgonen.
Hon vill inte ha lappen för ögat eller glasögonen.
Man försöker så pedagogiskt man kan berätta att det är för hennes eget bästa hon har lappen och glasögonen. Så ögat får träna sig friskt. Och om vi alla är duktiga att ha koll på glasögonen och kommer ihåg lappen varje dag tills vi ska till Eileen så kanske det inte behövs någon mer lapp.
Det hjälper föga. Hon har stora tårar som rinner ner för kinderna och sitter med ansiktet i händerna. Hon är så olycklig och man känner hennes sorg och kan nästan se den stråla ut från den lilla kroppen.
Så ska man vara stark som förälder och inte bryta ihop och gråta med.
När vi kommer till dagis så bryter hon ihop mer och jag sitter och tröstar i tamburen och känner de stora tårarna mot min kind. Hon är så olycklig och frågar mig: -Mamma, varför blev det så att jag ska ha lapp och glasögon? och så tittar hon på mig och jag vill bara brista ut i gråt och gråta bort det tråkiga jag med.  Vad ska jag svara?! Jag vet ju inte varför. Är det ärftligt?, har det med diabetesen att göra?, är det för att hon inte hann bli klar pga det planerade snittet?, blev det så bara att den lotten hamnade på Elin? Jag tittar henne djupt i det öga som är ledigt och säger: - Mamma vet inte gumman. Men om vi tränar jättemycket nu och är duktiga så slipper du kanske glasögonen snart. Det hade ju räckt med en av de tre "symptomen" som hon har. Var hon tvungen att få tre. Och på samma år dessutom. Mitt hjärta är på bristningsgränsen och det kommer spricka när som helst. Vi kramas och håller hårt i varandra och jag säger att jag måste gå. Jag måste ju till jobbet när jag helst av allt vill stanna där och då och bara kramas. Hon gråter fortfarande och mina tårar bränner innanför ögonlocken. -Gå till fönstret så vinkar jag säger jag och fröken Sandra tar Elin och följer henne till fönstret. När jag kommer ut så står hon där med fröken och ser så liten så liten ut. En liten och ledsen lilla skrutt som helst vill ha sin mamma men får vinka hej då istället.
När jag kommer till bilen så kommer tårarna. Jag kan inte andas och får panik känslor. Försöker berätta för Tomas vad som hänt och jag känner mig som världens sämsta människa och mamma. Visst kunde det vara värre. Hon är ju frisk fast hon är "sjuk". Lilla vännen.
Ikväll blir det tjej mys hemma för pappan ska bort med jobbet och vi ska se på två filmer som kommit från Lovefilm.se. Det blir Loranga, Mazarin & Dartanjang och Lilla sjöjungfrun. Det ska poppas poppis och ätas sugoläsk. Så ska vi sitta där i en klump i soffan under samma täcke och mysa. Hoppas dagen går fort så jag äntligen får komma hem och mysa med mina små darlingar.